DUM
Ibland blir jag så fruktansvärt ledsen. Ända sedan jag slutade gymnasiet har jag varit den lilla flickan som inte kan något om livet, som alla andra "måste" ta hand om för att hon inte kan ta hand om sig själv. Jag har fått vara den okunniga den oallmänbildade den... dumma.
Det är inte något jag har varit okej med, jag är det inte och jag kommer aldrig att vara okej med det heller. Visst jag har gjort sjukt många dåliga beslut, som har lett till att både jag och andra har blivit fruktansvärt sårade. Jag har valt att vara med fel människor många gånger, fel val under en lång tid. Jag ångrar jättemycket, och får äta upp det jag gjort för flera år sedan fortfarande. Jag ångrar mycket, men jag skulle göra om samma sak igen om jag fick chans att leva om livet. Det har tagit mig dit jag nu står.
Jag står förvisso i en dålig situation. Boendes i exets garderob, kärlek på avstånd och fruktansvärt få vänner. Och det är inte många som betyder så mycket. Det finns inte många jag skulle offra mig själv för. Ni går att räkna på en hand och då är min familj medräknad.
Det jag vill säga är att:
- Jag har varit korkad, dum, en idiot osv.
- Jag har gjort så mycket fel att det inte ens går att komma ihåg.
- Jag har sårat många på min väg, mest mig själv.
Men likförbannat är det jag som alltid ställt upp för alla andra. Varenda gång det har behövts har jag funnits där, med ett lyssnande öra, med en tröstande kram, med en slant som hjälp, ja med vad det än är som har behövts har jag funnits där med en hjälpande hand. Jag har gett bort mitt hjärta till många runt om mig och folket som fått en bit har malt ner det i en vitlökspress och sedan trampat och spottat på det för att sedan gå därifrån utan ens ett tack.
Jag är väl kanske inte den smartaste i världen, jag har aldrig påstått det. Jag sitter inte och skryter om intelligens, jag sitter inte och skriker ut min inkompetens heller. Visst jag må säga att jag är dum i huvudet, men när jag gör det är det rättfärdigat från min sida. Jag har misslyckats totalt med mina studier, men nu vet jag vad jag vill och jag tänker ge allt för att komma dit.
Okej, så det jag egentligen vill säga är att SLUTA se mig som en liten plutt som inte klarar mig själv, jag har det fan mycket bättre än många er andra. Är det någon som fortfarande kan få plutta med mig är det min mamma och min syster, INGEN annan. SLUTA tro och säg att jag är en inkompetent idiot. Ja, det är kanske inte orden som yttras, så okej.. SLUTA tror att jag inte vet någonting.
Om ni tycker att jag är en dum jävla inkompetent idiot som inte kan klara mig själv, titta i spegeln. Sluta behandla mig som en 14-åring. Ja, i era ögon kanske jag är det, för att NI får mig att framstå som en. För att vid minsta felsägning från min sida så blir det munhugg med en gång. Jag kan aldrig få säga fel, för då är jag dum och osmart.
Jag är så jävla trött på det. Jag må vara dum ibland men...
:'(
