Emmsisweet

Jag tänker på var mitt liv ska ta vägen nu.

Jag vet att jag behöver förändra saker, jag vet att jag behöver fatta beslut om hur jag vill leva, för det finns en del i hur jag lever nu som inte känns bra. Men vad jag inte vet är om det egentligen är livet jag behöver förändra, livssituationen, eller enbart mitt sätt att se på det, mig själv.

En del av mig tänker att jag behöver arbeta med det jag har här och nu, jag behöver lära mig att se och uppskatta det jag har, innan jag gör stora förändringar. Kan jag inte se vad jag har nu, kommer jag heller inte att kunna se vad jag har efter att jag förändrat det. Men en annan del säger att det nu är dags för de stora förändringarna. Jag är snart trettio år och det är på tiden att jag formar livet så som jag vill att det ska se ut.

Hur vill jag att det ska se ut?

Det är mycket jag inte vet, men detta är något av vad jag ändå vet. Jag längtar till naturen, jag längtar tillbaka till mina rötter, om det nu innebär ”hem” eller till tryggheten, tystnaden, till ett eget hus på landsbygden. Och jag trivs inte med mitt jobb, och klandrar mig själv för att jag inte känner större tacksamhet över att jag ändå har det. Vore det att fly att flytta igen? Vore det att fly att byta jobb? Vore det att lura mig själv, vore det att än en gång tro att jag kan börja om på nytt? Är den längtan jag känner så intensivt mer en längtan bort ifrån allt som är svårt, än en längtan till något? Och vad måste jag ge upp för att följa längtan?

Och det har varit så mycket självförakt de senaste dagarna. Och skuld. Och frågan om hur mycket man kan förändras, utan att anpassa bort sig själv. Jag vet inte. Eller egentligen kanske jag gör det. Jag vet att jag behöver förändras för min egen skull, oavsett om jag väljer att också förändra livet. Och någonstans vet jag nog även var gränsen går, men är rädd för att jag ska behöva ta ansvar för att upprätthålla den gränsen. Fast räddast är jag ändå för att jag, om situationen uppstår, inte ska ta det ansvaret. Och kanske finns det något tilltalande i tanken att förändra mig så mycket att jag försvinner. Kanske var det vad jag sökte en gång, den inbillade friheten i upphörd existens, men det är långt ifrån vad jag söker idag. Kan jag lita på att jag kommer värna om mig själv om det riskerar att hända? Jag har visserligen gjort mig själv besviken de senaste dagarna, men skulle jag verkligen kunna svika mig själv så?

Och så läser jag ett sms ifrån en vän där hon skriver att hon älskar och saknar mig, där hon skriver att hon tycker så mycket om att vara med mig. Mig. Och hon har känt mig i fem år nu, och för henne har jag knappast hållit fasaden uppe.

Och självföraktet känns inte lika överväldigande längre.

Det här är jag. Jag klarar inte alltid av vad andra klarar av, kanske kommer jag aldrig att kunna leva så som många tycks göra. Jag klarar inte alltid av att leva min sanning och jag kanske ännu inte är beredd att leva med konsekvenserna av den. Men det här är jag. Och tankarna jag har haft om att jag är kass, om att jag inte finns, om att jag har tappat bort mig själv. Jag har inte tappat bort mig själv. Jag finns här. Det här är jag. Och jag kanske inte måste flytta imorgon, kanske inte måste säga upp mig omgående ifrån mitt jobb, kanske inte måste fatta några beslut gällande min livssituation innan jag är redo för det. Men jag behöver se det. Att det här är jag.

Och så länge som jag gör det finns det inget hotfullt i att förändras. För då vet jag att jag kommer värna om mig själv. Och utifrån det kan jag också börja utforska vad som är min sanning