Emmsisweet

Jag tycker att jag är snygg.
Ibland tycker jag till och med att jag är skitsnygg.

I Sverige är det nästan lite tabu att säga eller ens tänka så.
Jantelagen, mellanmjölk och allt det där.
Man ska helst dra till med något i stil med 
"Jag? Snygg? näeee..det är jag väl inte"
och vara sådär gulligt blygsam för att få ok-stämpeln. 
Annars är man ego och narcissistisk. 
Jag tycker inte att jag på något sätt är störst, bäst eller vackrast
 - jag har brister precis som alla andra.
 Det finns hundratusentals tjejer som är snyggare än mig,
men jag tycker faktiskt fortfarande att jag är snygg ändå.
Deras existens gör ju inte mig fulare på något vis och jag trivs bra på min snygghets-nivå!

Skulle jag säga att jag har en putmage, celluliter, tunna ögonbryn, fult hårfäste osv är det helt ok.
Ingen lyfter ett ögonbryn.
 Men skulle jag säga att jag älskar mina bröst, har snygga ben, ett jättefint leende och är sanslöst snygg ibland tror jag genast att jag "är något" och ska helst tryckas ned litegrann.
Så jag vet min plats. Man får inte tycka för bra om sig själv, det vet ju alla ;)

Vissa dagar tittar jag i spegeln och tänker
"heeeelvete vad jag ser ut! usch!"
Andra dagar tittar jag i spegeln och tänker
 "Vad söt jag är idag!"
Jag kan vara både och.
 Bara för att jag har en putmage betyder det inte att jag mår dåligt över det, precis som att bara för att jag tycker att jag har snygga ben betyder det inte att jag är helt sjukt ego.
Jag tycker inte att man ska vara rädd för att möta sina brister,
 men jag tycker inte heller att man ska vara rädd för att erkänna sina styrkor.
Både kroppsligt och själsligt.

Kan vi göra en deal?
Alla skriver varsin styrka och brist i kommentarerna! :)